Semikolon – ett 500 år gammalt missförstånd

Idag blåser vi en fanfar för Semikolonet, vårt tveklöst mest missförstådda tecken. Semikolon används allt mer sällan i tryck eftersom det anses kunna hindra läsningen och ofta tenderar att blir fel. Bara ett av tre semikolon lyckas hamna rätt, det visar en kandidatuppsats i svenska skriven av Alexander Katourgi från högskolan i Gävle. Låt oss därför göra en närstudie i hur, var och när semikolon ska användas.

Följande står att läsa i Svenska Skrivregler:

“Semikolon kan användas mellan huvudsatser när man tycker att punkt är för starkt och komma för svagt avskiljande. Det är ofta en smaksak om man ska använda semikolon i stället för punkt eller komma. Det används normalt mellan huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Det markerar gränsen mellan satserna; samtidigt binder det ihop dem. Semikolon följs alltid av liten bokstav.”

Semikolon är helt enkelt en kompromiss när komma känns för mesigt och punkt känns för hårt. Vid en närmare titt kan man faktiskt se att tecknet består av både en punkt och ett komma. Kristallklart. Det kan vi åtminstone gissa att typografen Aldu Manuzio tyckte för 500 år sedan när han formgav semikolonet. Föga visste han vilken totalförvirring som väntade.

För enkelhetens skull

Tänk så här: Semikolon är ett användbart tecken när du vill förtydliga något som redan nämnts i föregående sats. Semikolonet ska då efterföljas av en fullständig sats. Här kommer ett praktexempel:

 Klockan var bara tio när hon gick hem; hon hade inte stannat särskilt länge.

Ett annat sätt att använda semikolon är inom uppräkningar. Men tänk på att inte peta in semikolon för tidigt, först behöver kolon göra sitt. Till exempel så här:

Bordet dignade av läckerheter: snittar, röror och snacks; kakor, chokladtryfflar och karameller; vin, öl och lemonad.

Viva semikolonet!