Får man börja en mening med men?

19 maj 2016

Får man börja en mening med men?

Har du fått lära dig att det inte är språkligt korrekt att börja en mening med “och” eller “men” Tänk om! Att inleda en mening med och eller men är fullt acceptabelt, och ibland till och med att föredra, oavsett om det rör sig om en redaktionell text eller facklitteratur. I Språkriktighetsboken som ges ut av Språkrådet står set att runt var femte “men” i dagstidningsspråk står som första ord i en mening.

Vi vill påstå att “och” eller “men” som inledning på en mening till och med kan ge bättre flyt i texten, särskilt om meningen behöver delas upp. Med punkt framför får konjunktionen en helt annan tyngd och blir en markör för att det nu minsann kommer ett viktigt tillägg. Som i de här exemplen:

Vi har arbetat med SEO under många år och tycker att det är fantastiskt att vi, genom att skriva texter, kan hjälpa våra uppdragsgivare att uppnå förhållandevis snabbt resultat i Googles rankning. Och kanske ännu viktigare, se till att texterna driver affärer.

Med åren har ordets ursprung fallit i glömska och istället för ordet “frilans” används idag oftast ”frilansare” – i såväl singular som plural. Men det är alltså fel!

Dosera med måtta!

Att använda “men” och “och” i början av meningar kan skruva till tonen i texten. Som copywriter och skribent använder man gärna sådana stilgrepp när det passar. Som med alla språkliga effekter bör användandet av “och” eller “men” i början på meningar användas med måtta. Om det förekommer för ofta kan det ge ett rörigt intryck.

Redan på Strindbergs tid

August Strindberg använde ett, för sin tid, modernt språk och han började gärna meningar med både och och men. Då ansågs det förstås djärvt, men än idag finns det tyvärr svensklärare som sätter bock när meningen börjar med men eller och. Låt oss därför avsluta med nosen i vädret och ett menande utdrag ur Strindbergs Röda Rummet från 1879:

”Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr, interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom Struve ledande vid handen en fin­tvätterska, svartklädd och med röda ögon.”